sarashundraattiodagar.blogg.se

Knät har vart lite svullet så jag har tagit det lite lugnare i några dagar. Tråkigt förstås, vill helst bara ösa på, har lite svårt med att ta det lugnt. Men det gjorde nog susen med lite vila för nu är värken borta och har idag fått lite nya övningar att underhålla mig med. Tjooohooo!!!

Sååååjaaa!!! Idag va det återbesök hos läkaren och de 12 stygnen är borttagna. Vågade först inte inte kolla ner på knät men va ju klart nyfiken på hur det såg ut så kunde inte låta bli att snegla ner efter ett tag. Och det va överraskande fint! Gjorde för övrigt mer ont att dra bort själva förbandet som typ växt fast på knät efter två veckor än att ta bort själva stygnen. Har fortfarande värk i knät o det va tydligen ganska ovanligt så här två veckor efter operationen, men får hoppas att det går över snart.

Har också sagt hejdå till Stödstrumpan idag. Kan tyckas skönt, men om jag ska va ärlig så saknar jag den!! Trodde jag aldrig :)

Är nu på väg till Gbg för andra gången idag, denna gången för att kolla på CL på Valhalla. Kör hårt nu brudar så det blir åttondel lite senare i höst!

Idag är en bättre dag. Har vart o kollat på syrran som vunnit serien med Äspered. Hon glänste lika mycket på planen som efteråt. Om man saknar motivation så kan man kontakta henne, hon har spelat fotboll i säkert 25 år, i alla olika divisioner och tycker att det är precis lika roligt hela tiden. Hon skulle aldrig missa en träning om hon inte va dödssjuk. Hon är en sån förebild för mig och utan henne hade jag förmodligen inte varit där jag är idag. Så tack syrran!

Jag har börjat få lite bättre fart på pedalerna så idag har jag cyklat i 20 minuter. Bara det är ju värt att fira me godiset från igår.

Idag är det också dags för sista lilla sprutan i magen. Ytterligare ett skäl att fira. Det finns trots allt väldigt mycket man kan fira när man är skadad. Går ju lite framåt varje dag.
Snälla Marita har kommit förbi varje kväll och hjälpt mig med sprutan, förutom en dag då jag lät Krisse hålla igång sina sjuksysterkunskaper.
Pratade me vårt lilla rysslandsproffs Linnea häromdan och hon tycker att jag ska ta sista sprutan själv, för att jag skulle va riktigt stolt efteråt. Lät först som en bra idé'...men jag har tänkt efter nu när dagen är här och ALDRIG i livet!

Igår va jag väldigt trött på livet som skadad fotbollsspelare. Om jag bara kunde få tillbaka lite energi till att göra saker. Minsta lilla vardagsgrej är jobbig. Som att tex hämta ett glas vatten när jag är törstig, då tänker jag både en och två ggr; är jag verkligen törstig? Gå ner för trapporna hemma e som ett jätteprojekt. Och då ska vi inte prata om att duscha, det är som ett heltidsjobb..

Så igår kväll när jag tyckt synd om mig själv hela dan tog Simon med mig ut på ett första litet äventyr utan kryckor. Och benen fick själva bestämma vart dom skulle gå så dom bar mig till tada: Hemmakväll. Vilket bra val av benen, asså det godiset, det slår allt! Får väl unna sig lite gotta även som skadad.
Det gjorde i alla fall mig på bättre humör :)

Idag är det två veckor sedan jag fick det rätt chockande beskedet att mitt främre korsband är av. Visst vred jag till knät i matchen mot Piteå, och visst gjorde det jävligt ont när det hände, men inte trodde jag att det va korsbandet som rök. Va liksom inte den känslan som jag trodde att det skulle va att dra av ett korsband. Nu har jag smält det hela lite och tänkte att det kan vara skönt att skriva av mig på det som händer och sker. Med lite perspektiv på det så finns det ju betydligt värre saker i livet än att ha ett korsband mindre, som ändå kommer att ersättas med ett nytt och förhoppningsvis blir allt ungefär som vanligt igen om sisådär 180 dagar.

Så nu två och en halv vecka efter skadan sitter jag här kvällen före mitt livs första operation. Det är rätt läskigt för mig som mår dåligt av att ta ett litet blodprov i fingret. Men min kära syster som ändå är ett strå vassare än mig när det gäller rädsla för blod, sprutor och sjukhus, har lugnat mig lite. I våras opererade hon sitt knä och är med all rätt sjukt stolt över hur bra det gick och tycker i efterhand inte alls att det var så farligt.
Kanske är det därför jag pendlar mellan att vara livrädd och att ha en konstig känsla över att det ska bli rätt spännande ändå. Att möta en rädsla och efteråt vara stolt att jag klarade det, som att typ vara livrädd för höjder och ändå ge sig ut på en fallskärmstur. Som jag förresten aldrig i livet ens skulle tänka tanken att göra.

Dags för dusch nr 2 av 3 med operationstvålen. Huden blir torrare än sand och håret som svinto. Men om jag inte har torkat ihjäl innan imorgon så blir det operation kl 10.00. Kommer förmodligen drömma mardrömmar om läkare i gröna dräkter om jag ens kan somna. Men tänk, imorgon vid denna tiden sitter jag o kollar på när bönderna söker sina fruar och är opererad och klar. Längtar dit.