Operation korsband
Idag är det två veckor sedan jag fick det rätt chockande beskedet att mitt främre korsband är av. Visst vred jag till knät i matchen mot Piteå, och visst gjorde det jävligt ont när det hände, men inte trodde jag att det va korsbandet som rök. Va liksom inte den känslan som jag trodde att det skulle va att dra av ett korsband. Nu har jag smält det hela lite och tänkte att det kan vara skönt att skriva av mig på det som händer och sker. Med lite perspektiv på det så finns det ju betydligt värre saker i livet än att ha ett korsband mindre, som ändå kommer att ersättas med ett nytt och förhoppningsvis blir allt ungefär som vanligt igen om sisådär 180 dagar.
Så nu två och en halv vecka efter skadan sitter jag här kvällen före mitt livs första operation. Det är rätt läskigt för mig som mår dåligt av att ta ett litet blodprov i fingret. Men min kära syster som ändå är ett strå vassare än mig när det gäller rädsla för blod, sprutor och sjukhus, har lugnat mig lite. I våras opererade hon sitt knä och är med all rätt sjukt stolt över hur bra det gick och tycker i efterhand inte alls att det var så farligt.
Kanske är det därför jag pendlar mellan att vara livrädd och att ha en konstig känsla över att det ska bli rätt spännande ändå. Att möta en rädsla och efteråt vara stolt att jag klarade det, som att typ vara livrädd för höjder och ändå ge sig ut på en fallskärmstur. Som jag förresten aldrig i livet ens skulle tänka tanken att göra.
Dags för dusch nr 2 av 3 med operationstvålen. Huden blir torrare än sand och håret som svinto. Men om jag inte har torkat ihjäl innan imorgon så blir det operation kl 10.00. Kommer förmodligen drömma mardrömmar om läkare i gröna dräkter om jag ens kan somna. Men tänk, imorgon vid denna tiden sitter jag o kollar på när bönderna söker sina fruar och är opererad och klar. Längtar dit.